Slutrapport efter 4 veckor på ortopedi och ryggklinik på Linköpings Universitetssjukhus

Fyra veckor går snabbt. Fyra veckor som innehåller alla de patienter du vanligtvis ser på en ortopedisk avdelning och på en ryggklinik. Två avdelningar man i normalfall inte tänker sig ha så många likheter, men när det kommer till rehabiliteringsperspektiv är de ganska lika; alla patienter ska lära sig att stå upp, samt att gå igen. (Självklart med ett förbehåll om huruvida patientens funktion var innan inläggningen).

Oavsett om patienten opererats för ryggprolaps, gjort en dekompression utav en spinal stenos, satt in en helt ny höft, eller hammrat in en märgspik i tibia; patienten ska upp ur sängen så fort som möjligt.

bilde(37)

Första veckan:

Med ett ansikte bara en mor kan älska kliver jag in på avdelningen och utstrålar självförtroende och kompetens inför mina första patientmöten. Tidigare på dagen har jag fått stående ovationer utav mina snart kommande ”kollegor” som blivit upp över öronen rörda utav mina teoretiska kunskaper innanför ortopedins verk och konster.  Att jag i tillägg är helt stabil på alla rutiner och system som cirkulerar innanför ett sjukhus alla  väggar ser de bara som en bonus.

Okej nu ljög jag… Första veckan gick i princip åt till att undvika katastrofer i form av ytterligare skada på patienter samt att lära sig vart kryckor och rollatorer förvaras.

När de första dagarna passerat har jag äntligen jobbat upp ett så pass starkt förtroende hos min gode handledare Maria, att hon faktiskt låter mig träffa patienter utan hennes närvaro.

– Ha! Hon skulle bara veta att allt är ett enda skådespeleri! Tull och fanteri, och jag har ingen aning vad jag håller på med… Nåväl, visst gick det ganska bra till slut och efter både första och andra veckan så var jag helt varm i kläderna och rehabiliteringstränade patienter åt både höger och vänster. Kryckgång, trappgång, rollatorgång, YOU NAME IT! I’ve done it all..! Till och med en och annan episod utav moon walk har figurerat i sjukhusgångarna. I tillägg har jag fått lära mig allt det finns att veta om samspelet mellan träning och en fungerande mage hos patienten, och betydelsen av att dessa tajmar varandra…

Ett stort fokus inom rehabiliteringen utav inneliggande patienter är också bålstabilitet och förmågan att aktivera kärnmuskulaturen. Denna muskelgrupp som ligger likt ett bildäck strax under navelhöjd är oftast dåligt aktiverad hos patienter som har opererat i området, alternativt varit smärtpåverkade eller immobiliserade under en längre tid. Min uppgift som aspirerande fysioterapeut blir då att hjälpa patienten att återfå kontroll över detta område, vilket är lättare sagt än gjort.

Allt jag kan om detta ämne vad gäller övningar och instruktioner för aktivering, har jag lärt mig i samverkan med andra fysioterapistudenter.  Att be en klasskompis aktivera transverserna samtidigt som man palperar strax innanför höftbenen är därmed  ingen konst. Att göra samma sak med en 60-år gammal byggjobbare som aldrig tagit ordet ”sit-ups” i sin mun, det är mycket kinkigare… Men tack vare min och andras kreativitet och problemlösningsförmåga har det mestadels gått bra likaväl. Resten har vi tagit igen på charmen!

Efter detta väntar nu 2 veckor på en geriatrisk avdelning, (mestadels) driven utav studenter inom helsevesenet. Med andra ord ska läkarstudenter, ergo,- och fysioterapeutstudenter, kommande bioinjenjörer och sykepleiere tillsammans jobba för att vardagen på avdelningen ska gå runt. Lite som att leka sjukhus när man var liten. Enda skillnaden är att patienterna är på riktigt!

Fortsättning följer..!

//Clara

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *